Essä. Nytt nummer på temat Öst och väst

 

Ett nytt nummer av tidskriften Essä är för mig en stor sak, särskilt som den hade ett rätt så långt uppehåll. Jag har med stor behållning läst och skrivit om många tidigare nummer, främst i min numera insomnade blogg Inre exil (som försvann av misstag i samband med mitt hjärtstopp).

Tidskriften grundades 2017 av Emi-Simone Zavall som också är dess ensamredaktör och utgivare. Men i varje nummer anlitar hon skribenter/essäister av främsta slag. Nya numret är inget undantag. 

I det medverkar, på temat Öst och väst; Charlotta Krispinsson (Cederström och historiemåleriet), Staffan Vahlquist (Stora män vid Poltava), Janken Myrdal (Den Pontiska slätten), Jesper Roine (Rysslands ekonomiska framtid), Michel Ekman (Minnet av öst, drömmen om väst), Marie Silkeberg (med dikten Bly) och Peter Handberg (Dödens landskap).

Vilken seriös läsare som helst måste imponeras redan av denna förteckning. Jag går i god för att den håller hög klass - rakt igenom. Anmärkningsvärt nog blir jag (utan att för en sekund undervärdera de övriga essäerna i numret) mest tagen av de två djupt personliga texter/essäer som Michel Ekman utifrån ett finlandssvenskt perspektiv, och Peter Handberg utifrån ett baltiskt/polskt perspektiv författat. De är dessutom för mig mångåriga bekantskaper i den litterära världen. Handberg har jag närläst och skrivit om i mer än tio år. Ekman är en av de finlandssvenska författare vars texter jag började bekanta mig med mer seriöst efter mitt eget besök i Ekenäs i Västra Nyland, vintern 2009.

Handberg kan i sin essä bland annat visa prov på den helt osentimentala hållning och stil hans författarskap präglas av:

"Om landskapet för barnen var platsen för hemkomst och fortsatt liv, har de östeuropeiska landskapen genom resorna således gradvis genomdränkts av blod, mord och fasa. Varje ort är platsen för en massaker."

Det skriver han med den egna erfarenhetens hela tyngd. Därför är hans böcker så betydelsefulla (till exempel Strö din aska över mitt huvud).

När ett nytt nummer av Essä öppnas för mig blir jag samtidigt på nytt påmind om vilka rikedomar som kan gömma sig i ett enda nummer av en enda kulturtidskrift. Behöver jag säga att en prenumeration är i högsta grad rekommenderad? Här kan du teckna den.

Fel bok. Åke Arenhill och jag

 

Åke Arenhill (1920-2018) https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_ArenhillMalmökonstnären blev inte bara en av Malmös äldsta män. 98 år! Han var dessutom VD på Ohlssons herrekipering där jag började mitt arbetsliv som dekoratörs-elev vid 17 års ålder. Han var en fantastisk chef. 

När jag och mina kompisar ville göra en "bok" (ett blåstencilerat häfte med dikter och andra texter) gjorde han detta fyndiga omslag. Vi sa till honom att boken skulle heta Fel bok. Han löste det genialt. Eftersom vår Gud var Mellanölet fick han det att klart framgå av omslaget.

Tobbe död sedan tio år

Foto: Astrid Nydahl

 

Bilden och minnet jag vårdar ömt. Tobbe och jag högst upp i Dudley Castle utanför Birmingham. Det blev Tobbes sista resa. Han älskade varje minut.

 

I år är det ofattbara tio år sedan vi förlorade honom. Den svåra tinninglobsepilepsin, som fått honom att gå igenom två stora hjärnoperationer i Lund, blev honom övermäktig. Ingenting hjälpte, anfallen blev bara värre och värre. Men han gick till jobb varje dag, var plikttrogen och omtyckt i byn.

 

När han inte hörts av körde en av hans systrar dit och fann honom sittande död i fåtöljen. Han hade tagit en överdos epilepsi-mediciner till en helflaska Tullamore. Vid hans begravning fylldes Västra Vrams kyrka. Tio år sedan,men han lever kvar i oss, starkt närvarande.

 

Essä - nytt nummer nu!

 

I går kom den i brevlådan, Sveriges i särklass bästa kulturtidskrift. Starkt försenad av skäl jag känner. Och just därför så mycket mer välkommen. Recension kommer senare, det lovar jag!

Det blir, vid sidan av Judisk Krönikas nya nummer, den sista tryckta skriften som anländer till Byholmsvägen. 

Om exakt två veckor är lägenheten i centrum av Kristianstad vår. Vi ska dit och få nycklarna den 29 april. Essä ska få en hedersplats i en av hyllorna. Redaktören och utgivaren Emi-Simone Zawall gör ett fantastiskt arbete! Du hittar tidskriften här: https://tidskriftenessa.se/

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet" - om Kristian Lundbergs sista bok

 

Kristian Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den sista boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systembolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

 

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

 

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

 

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

 

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

 

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Boken är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 

NATO:s blotta existens blir en avgörande försvarsfaktor

 

Jag försöker leva ett vardagsliv, hur svårt det än är. Bomberna slutar inte brisera och de skjutna slutar inte blöda och dö, för att jag går ner mig i depressionens mörker. Fakta är lätta att hantera. Men annat desto svårare. När jag ser ett litet barnbarn bygga med LEGO - avancerade byggsatser är det numera - tänker jag på just vardagslivets betydelse. Istället för att delta i det bygget lagar jag middag. Ligger till sängs för det mesta. Inväntar nycklarna till vårt nya hem. "Vår" lägenhet blir den 1 maj. Men Ukraina finns hela tiden i medvetandet. Jag slår upp en dagstidning:

 

Jerzy Giedroyc, en i Polen känd intellektuell, som under kalla kriget var verksam i Paris och där skapade den viktigaste polska exiltidskriften Kultura, har hävdat att Polens frihet kan säkras enbart om Ukraina, Belarus och Litauen slipper ur Moskvas grepp, skriver Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet, på Svenska Dagbladets kultursida.

 

Detta perspektiv saknas ofta i svensk rapportering. Allt för många halvblinda "journalister" vägrar se det större perspektivet och lägger all vikt vid den dagsaktuella situationen i Ukraina. Det kan vara förödande också för vårt land. Jerzy Giedroyc ser istället hur en rad länder kan utsättas för Putin-fascismens aptit på territorium. På samma sätt ser han att risken för ett fortsatt ryskt grepp om andra länder, ökar inte bara risken för dessa, utan för ett tredje världskrig, där NATO:s blotta existens blir en avgörande försvarsfaktor. 

 

Foto på Camden Market: Astrid Nydahl

Måndagar och inget förändras

Foto: Astrid Nydahl

 

På vilket sätt skulle vardagarnas namn ha med förändringar att göra? Inte det minsta. Jag kan bara  bläddra i min bordsalmanacka den korta tid jag orkar vara uppe och konstatera att en vårdinstans ska besökas på eftermiddagen i dag och en annan på onsdags-förmiddagen. Det är veckan sammanfattad. 

Jag har ingenting att säga, ingenting att tillägga och absolut inget att tillföra till någon som helst social, politisk eller annan "debatt". 

Vad jag tänker om de importerade mördarna och det svenska folk som ytterst är ansvarigt för sitt eget öde, genom ett ständigt svassande för politikerklassen (tänk valboskap), det är en helt annan sak.

 

Förkrigstid. Mullornas ödesdigra beslut

 

Vad leder detta till? De iranska mullorna har aldrig haft markkontakt. Ändå borde de, på ett eller annat sätt, ha kontakt med den verklighet som inte är islamsk eller ens iransk. Nu har de fattat ett ödesdigert beslut. Israel kommer knappast, oavsett Bidens förmaningar, att sitta med armarna i kors. Ingen av de islamiska regimerna har någonsin stått på Israels sida, tvärtom. Däremot visade Jordanien vad de gick för i natt, då de hjälpte till att skjuta ner mullornas raketer.

Israel har varit med om värre. Flera stora försvarskrig. Dagliga angrepp utifrån och inifrån har man haft att hantera. 7 oktober-massakern den värsta hittills. Men vi får inte glömma de samlade arabiska, militära angreppen på Israel, och hur landet framgångsrikt försvarat sig och sitt folk.

Jag håller andan och tänker i riktningen förkrigstid. Och då menar jag storkrig. Ingen kommer att segra över Israel i ett sådant krig. Hoppet är större att det kan leda till mullornas undergång. Historien kommer att döma dem både hårt och rättvist.

Hamas massaker som ”en handling av väpnat motstånd”

 

Hamas pekar ut judar och otrogna som islams fiender, medan de tolererar avrättningar och kvinnornas sexuella slaveri och kallar sig frihetskämpar i strid mot västlig kolonialism. Ändå prisade Judith Butler, ledande amerikansk filosof och feminist, Hamas massaker som ”en handling av väpnat motstånd” när hon talade i Frankrike den 3 mars. (Per Wästberg i Svenskan i dag 13 april)

När ett massmord, en massaker, blir "väpnat motstånd" måste vi gå tillbaka till historieböckerna och försöka lära på nytt. I min stad knivhuggs och mördas tonåringar i striden om narkotikamarknaden. Där krävs inga tjusiga eufemismer. 

 

I Israel/Palestina slåss inte bara väpnade styrkor utan också all världens ideologiska kampanjmakare. Butler är extrem på sitt specialområde, men hennes uttalanden i det här fallet är väl i mittfåran av vad "tyckandet" just nu mixas ihop till. 

 

Det är en skam att leva, det är en skam att befinna sig på samma jord som dessa lågt begåvade "intellektuella".

"...det modernas Helvete"

Foto, Landön i maaj 2015: Astrid Nydahl

 

"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (Ur Ulf I. Erikssons På intet stå)

 

Frank Wedekind: Mine-Haha eller Unga flickors fysiska fostran (Bokförlaget Faethon, översättning och efterord av Peter Handberg)

 

Stämningen är obestämbar på ett sätt som leder tankarna till 
romanen Never let me go, av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. I det fallet möter vi ungdomar på ett till synes medelmåttigt collage. Det visar sig vara en plats där man föder upp kloner, vars enda uppgift är att vara organdonatorer innan de får somna in.

 

Hos Wedekind är platsen ett av många hus belägna i en park där de små flickorna och lite äldre tonåringarna dygnet runt fostras i något slags dans. De tillbringar också sju dygn i parken där de i princip inte gör annat än dansar. Om de missköter sig riskerar de att, istället för att friges efter avslutad fostran, hamna i personaltjänst och åldras i fångenskap.

 

Mine-Haha är en mycket kuslig berättelse. Kvinnan som skriver ner sina minnen är sextiosju år gammal, hon heter Hidalla, och det sällskap hon växer upp i består av tre pojkar och fyra flickor. Sammanlagt lever det 30 barn i huset. Hidalla skriver denna berättelse , inte för att hon har författarambitioner, utan för att hon vill fästa sina minnen på papper. Hon ser tillbaka på sitt liv som solsken och belysta gröna blad. Ändå vilar det en kuslig och svårtydd stämning över hennes berättelse. Dessa trettio barn har en ”ledarinna”, Gertrud heter hon, och hon tuktar barnen med kvist och hård disciplin. Varje kväll försvinner Gertrud. Hidalla minns att hon alltid log när hon piskade dem. Den trista rutinen bryts av att Hidalla bärs iväg naken en natt, hon läggs i en kista och locket stängs över henne.

Berättelsens fokus förändras när Hidalla stigit ur kistan en ny, ljus dag. Runt om i parken ser hon andra hus som det hon själv vistas i. De två äldsta flickorna är Blanka och Pamela. Och här är det Blanka som försvinner om nätterna.

 

Så förs Hidalla iväg av Blanka genom parken. Där vistas 30 flickor i samma ålder som hon och 30 i Blankas. Programmet består av musik- och dansundervisning.

 

De som försvinner om natten visar sig vara iväg för att uppträda på teatern, den de vet så lite om. Förutom den hårda disciplinen upprätthålls ordningen av det faktum att den som avviker från reglerna blir kvar resten av livet, de släpps aldrig ut. Två sådana kvinnor, Irma och Margareta, har fått det straffet, ”det är därför de är så fula”.

 

Det fortsatt förloppet och den förlösande slutscenen ska jag inte berätta om. Läsaren kommer själv att upptäcka, att klaustrofobin kanske bär på något oväntat. Vackert? Lön för mödan? Det finns inga enkla svar att redovisa om denna märkvärdiga lilla bok.

 

Jag vill tillägga att Peter Handberg i sitt efterord sätter in Wedekinds verk i sitt sammanhang och det är därför mycket lärorikt. Berättelsen vi läst:

har under sin drygt hundraåriga existens blivit tolkad, bemött och inte minst förkastad utifrån tidens eller snarare tidernas rådande moral och normer; i Wedekinds fall måste man hur som helst tillfoga den politiska-ekonomiska aspekten av sexualitet och kroppslighet och - för att komplicera saken ytterligare - den invecklade frågan om upphovsmannens-författarens identifikation med sin berättelse och gestaltning och hans eventuella lustuppfyllelse genom denna handling.

 

Boken innehåller två små texter till, Heinrich von Kleist. Tal hållet vid Kleist-firande på Schauspielhaus i München den 20 november 1911, och Läget i världen 1913.

 

Historien om Ryssland. Myten som maktens redskap

 

Historien om Ryssland 

Myten som maktens redskap

Orlando Figes

Översättare Hans Dalén

Historiska media, 2024, 364 sidor

Ryssland har under sin historia gång på gång förnekat och förkastat sitt föregående politiska system. Men som med en pendels regelbundenhet har det nya systemet tvingats tillbaka till en kärna av auktoritär och imperial tradition. Den brittiske professorn Orlando Figes betonar denna kontinuitet när han berättar den ryska historien under nästan två tusen år i syfte att förstå dagens politik under Vladimir Putin. Alltför ofta försöker bedömare förstå Putin utan historisk förkunskap, skriver han i sin till svenska nyligen översatta bok. För att förstå politiken måste man beakta de långsiktiga linjerna i rysk historia och se vad det innebär för ryssar när Putin åberopar »traditionella värderingar«. Men Figes tycks främst intresserad av att förklara Putins politik gentemot Ukraina och beslutet att militärt anfalla grannlandet i februari 2022.  

Han ger sin bok titeln Historien om Ryssland – Myten som maktens redskap för att markera att han inte bara återger vad som hänt alltsedan Kievrikets dagar utan också visar hur historien berättats och omtolkats av makten med hjälp av myter och kontrollerande narrativ. Myter, menar Figes, har spelat en stor roll i den ryska historieskrivningen. Häribland finns myten om »det heliga Ryssland«, »den helige tsaren«, »den ryska själen« och Moskva som »det Tredje Rom«. Ju större makt regeringen har, säger han med kulturhistorikern Michael Cherniavskys ord, desto mer krävs för att rättfärdiga underkastelsen under makten och desto mer extremt tolkas myten. 

Artikeln av Lena Jonson fortsätter här i tidskriften.

 

Ija Kiva: Tidens nya alfabet (Ariel & ellerströms, översättning från ukrainskan av Mikael Nydahl och Diana Dobrodij)

 

”Vad kan poesin göra i krigstid?” Jag får frågan i nästan varje intervju, skriver Ija Kiva i efterordet till sin diktsamling, som just utkommit på svenska. Frågan är intressant på många sätt, vi frågar ju oss annars lite till vardags vad poesin alls kan göra, ens i fredstid.

 

Ija Kiva föddes 1984 i Donetsk. 2014, när ryssarna angrep militärt, flyttade hon till Kyjiv och är sedan den fullskaliga invasionen 2022 baserad i Lviv.

 

”vi sitter i det mörka rummet

rygg mot rygg

skugga mot skugga

 

och vrider solens vigselring varv efter varv

som om vi ville betyga någon vår kärlek”

 

(ur en dikt daterad 15 januari 2023)

 

I Kivas dikter påminns jag om bilderna jag sett i ett oändligt stort antal reportage. BBC-reportrarnas röster kan jag höra i hennes dikter, därför att det verkliga kriget också är ett stycke litteratur:

 

”den långa vägen till ett hem som inte finns drar fram

en räls av andhämtning rakt igenom centralstationen i lviv –

människor som bär de dödas ansikten ser på sina tomma liv”,

 

heter det i inledningen till Flyktingar. Centralstationen. Och jag ser dem framför mig, för alltid etsade fast i minnet, nu finns de i poesin, alltjämt på flykt undan Putin-fascismens bomber.

Ibland blir jag förstummad av läsningen, men är samtidigt medveten om varför, som i denna från april 2022:

 

”du bär listor över de levande

till kärlekens postkontor, utan att veta

hur du ska lära dig den onda tystnadens språk –

historiens klocka har stannat

och tidens har fastnat i i halsen

och täcks nu av dammet från dödströtta liv.” 

 

Vi vet vad poesin kan göra i krigstid. Ija Kivas bok är ett starkt exempel och blir förutom att vara poesi också ett dokument över det värsta militära övergrepp Europa har sett sedan det förra världskriget. Jag är tacksam över att få läsa. 

 

Ija Kiva. Fotot hämtat från PEN/Opp på denna sida.

 

 

EN BRITTISK JOURNALIST I ALBANIEN FÖRE TURISMEN

Foto: T.N.

(Översättningen lider av att vara från engelska, till albanska och sen till svenska av Ullmar Qvick)

 

På "Adriatik" i Durrës, 1963, serverades inte fisk – för det fanns inga fiskare!

 

Av: James Cameron (publicerad i tidningen "The Atlantic" 1963)

 

... Vi, de sjutton personer som bodde på "Adriatik" Hotel [i Durrës], var i ett eko runt dess tomhet, som torra ärtor i en burk. Varje dag dukar servitörerna "filosofiskt" restaurangborden för trehundra matgäster; men varje dag betjänade de samma antal, sjutton gäster.

 

Maten var nästan obeskrivligt hemsk. Jag är i verkligheten ingen gourmet; Dessutom har jag under åren ätit under så många ogynnsamma omständigheter och från så många riktigt hemska kök att jag har kommit att betrakta mig själv som nästan lika god kännare av dålig mat som andra är experter på god mat. Men här i Durrës var det något som överträffade allt jag minns.

 

Det är mycket svårt att definiera matens natur, förutom att säga att det var Balkanmat som togs till sitt mest desperata yttersta: pasta som hade kokats många dagar innan, sedan genomgått en komprimeringsprocess; obestämbara och oätliga bitar av gammalt kött, utsatta för kort och otillräcklig värme; ihåliga tomater fyllda med någon sorts grönsakssågspån.

 

Jag blev förvånad över att det inte skulle finnas någon fisk alls, tills förklaringen gavs: det fanns inga fiskare. Det fanns inga fiskare eftersom det inte fanns några båtar. Med Italien bara fem mil bort över Adriatiska havet, vem skulle låta en fiskare passera horisonten, eftersom han säkert aldrig skulle återvända?

 

Så, för min vistelse i Durrës, levde jag nästan enbart på bröd som var extremt gott, och aprikoser som var gott om, och konjak som var bättre än inget annat. En förkrossande besvikelse grumlade veckan: här var det första stället i hela världen där jag hittade ett helt odrickbart vin, vilket inte är lätt att säga, eftersom jag kan dricka nästan vad som helst.

 

Under all vår verksamhet, som ordet säger, har vi deltagit i och är medvetna om ett ganska effektivt antal av det som i samhällen som detta felaktigt kallas "hemliga polisen". De satt i hörnen, letade efter och avlyssnade i par i kanterna av galler, lurade runt på ett nästan osynligt sätt. De var alltid samlade runt borden, i de ogästvänliga, kalla, tunna delarna av hotell, där ingen normal gäst någonsin bodde, och när någon fick syn på dem, vilket var ytterst sällsynt, kastade de en blick mot bordet.

 

De var på alla sätt de mest framstående hemliga poliser jag någonsin sett under ganska lång erfarenhet av deras yrke. De var alltid klädda i skjortor och kostymer, bara lite mindre slitna än alla andra, och de stack bara ut genom att de var bättre rakade. Det enda de hade gemensamt var deras kläder, läderskor uppenbarligen tillverkade i lokala fabriker gjorda på ett sådant sätt att de gav ifrån sig en hård, genomträngande knall vid varje steg.

 

Dessa personer hade flera namn; de kallades "säkerhetstjänst", eller ibland "säd". Alla samhällen som drivs i detta system uppfinner eufemismer för sina vakter; av någon anledning hade de i Albanien kommit att kallas "historiker". Det var inget dåligt namn, som kombinerade respekt, avsky och en sorts lös precision.

 

"Historikerna" gick sällan ut mot havets bländande ljus och föredrar att sitta tillsammans i sin mystiska och tysta grupp, inne i hotellets lokaler. Därför tillbringade jag större delen av min tid i havet, eller på stranden. I en riktning låg en liten brygga, åt andra hållet var det bara ett par hundra meter att gå innan vi kom till soldaterna. De marscherade runt ett betonghus, spände sina kulsprutor och spottade ut kärnor av körsbär som de just hade tuggat.

 

Vi kanske inte går längre än till den punkten, "för" de sa till mig: "Vi har ännu inte rensat minfälten från kriget". Det verkade vara en underlig anledning. Efter skymningen utlöstes ett batteri av strålkastare från en klippa över havet. Någonstans längs den kusten hade ubåtsdivisionen funnits, byggd för flera år sedan av den sovjetiska flottan. Ryssarna hade dragit sig tillbaka månader tidigare, men enligt berättelsen inte innan albanerna hade lyckats beslagta två av ubåtarna. Men det var några mil bort, någonstans söderut. Ett par hundra meter var gränsen för mina undersökningar, och eftersom jag redan skämdes var jag ovillig att gå längre än så. 

 

Framför hotellet, på farlederna utanför hamnen i Durrës, kom då och då ett fartyg in eller gav sig iväg. Ett fartyg rörde sig aldrig eftersom det var halvsänkt och "vilade" i en vinkel mot havsbottnen. Inte långt innan vår ankomst hade det oundvikliga hänt: en av dessa sällsynta besökare till en nästan öde hamn hade av ett oöverskådligt misstag valt att korsa vägen för en annan, och mot alla tänkbara odds ramlade de varann. Det där skeppet låg kvar hela tiden jag var i Durrës och utan tvekan finns det fortfarande kvar. Durrës var dock livlinan. 

 

Förra året hade albanerna lyckats importera en last spannmål; den hade köpts av kineserna från Kanada, betalats i clearing rubel, skeppats över Atlanten på västtyska fartyg. Sådan var kopplingen till omvärlden, lika komplicerad som svag. Jag var redan medveten om det allvarliga handikapp som jag omedvetet fruktade, från det att jag kom till Tirana: jag hade inget att läsa. Detta var inte, som ofta är fallet, dålig förberedelse; genom att konfiskera mina böcker i tullen hade Albanien tagit bort alla mina resurser. Det fanns ingenting att läsa på hotellet, ingenting av något slag eller på något språk; konsten att förmedla tankar genom det skrivna ordet kanske aldrig har uppfunnits; Caxton (den förste engelske boktryckaren, ö.a) hade levt förgäves.

 

Jag kunde ha fyllt en timme eller så och försökt lära mig ett ord här och där från den ledande tidningen Zêri i popullit, men hur galet det än låter så fick jag inte ha ett. När jag bad vår ciceron guide att översätta en eller två av titlarna åt mig, förde han det otroliga ån längre, och han sa att detta inte heller var möjligt. Eftersom det är en mänsklig tro att han kan ha fruktat att allt annat än "trons institution" hade glidit in i en så censurerad publikation som "Folkets röst", kunde jag bara dystert anta att detta var en del av mitt straff i denna oförlåtliga "isolering"... 

 

Vi återvände till Durrës strand och livet återgick till det normala med en variant av elektrifierande spänning: den lördagen hade vi besök. Albanien verkar också ha haft en oväntad helg, och under en timme eller två fick vår öde lekplats ett litet men uppmuntrande utseende av kontrollerat firande. Upp och ner var det små sällskap av albaner på deras lediga dag, som drack öl i solen, matade sina barn, lekte med gummibollar runt omkring. På vår speciella terrass på hotell "Adriatik" dök VIP-arna upp, ett sällskap av tjecker med bronsfärgad hud och säkra på att det inte fanns någon mat, beställde de en omgång lemonader. 

 

Sedan anlände ytterligare ett sällskap på ett dussintal kineser, som slog sig ner i den yttersta änden av terrassen i en smal enklav, som hotellpersonalen ytterligare isolerade genom att ta bort stolarna för att tömma hallen. Och slutligen, utan någon direkt anledning sa en lugn, civil man i morgonrock med ett leende: "J'ai le plaisir de vous dire bonjour.”

 

I Folkrepubliken Albanien finns idag bara tre västerländska beskickningar kvar: den franska, den italienska och den turkiska. De är den återstående diplomatiska kåren, "Robinson Crusoe" på den albanska öde ön. Deras byggnader, en trio av små villor i Tirana, är obestämbara, deras rörelser begränsade, deras hushållsproblem skrämmande. En av dem var vår besökare på Durrës-stranden. Han hade hört talas om vår närvaro; hade ett perfekt och utmärkt hänsynsfullt uppträdande, som jag ber en dag kan belönas med högsta möjliga preferens, att föra ner en flaska diplomatisk whisky.

 

Innan han gick suckade den ensamme diplomaten lite och sa: "Livet kunde vara värre, för oss tre, men det skulle vara osant att dölja att det är väldigt tråkigt." Verkligen, dödligt trist. Det finns ingen möjlighet till ett amerikanskt diplomatiskt erkännande. Jag undrade en gång, fåfängt, om britterna en dag kunde knytas till detta land?! Jag är inte passionerat engagerad i politik. Men det skulle vara underbart att äntligen ha en fjärde för "bridge"!

……

 

De tog mig tillbaka genom Durrës, i utkanten av Tirana, korsade de branta linjerna av människor som jag aldrig hade känt, människor som såg ut och agerade som deras fäder brukade, som hade levt under Mussolini, under Zog, under den oändliga följden av sultaner och kungar. Och ledarna som hade styrt och utnyttjat dem; alla erövringar de hade gjort för att falla i en annan.

 

De kanske aldrig har varit fria, men de såg ut som fria människor. De hade det högsta födelsetalet i hela Europa och deras barn var helt klart älskade. De bodde där och kanske de inte var besatta av den intermarxistiska schismens kuriosa. När jag log, log de tillbaka.

 

När jag kom till flygplatsen väntade planet. En "ciceron" tog mig snabbt åt sidan, den första jag hade pratat med. På dålig franska sa han: "Jag borde ha erbjudit dig konjak, jag är ledsen för det där med böckerna". /Memorie.al/

 

Bilden: Albansk vardagspropaganda på stan, bilden tagen av Thomas Nydahl sommaren 1978